Tidig vs sen intensiv träning
De bästa musikerna tillbringade över 10 000 timmar att öva ensamma, medan deras mindre framgångsrika kamrater hade samlat 7 000 timmar eller mindre, vilket sammanföll med kritiska perioder av biologisk och kognitiv utveckling. Musiker började träna runt 5 år; de som började efter 5 års ålder kunde inte komma ikapp.
Däremot var elitidrottare inom andra sporter mer benägna att inleda intensiv träning senare i tonåren. Idrottare i världsklass var mer benägna att börja tävla i en senare ålder, tävlade i andra sporter och valdes vanligtvis till ett sportförbundsprogram i en äldre ålder än de på nationell nivå.44 En nyligen genomförd undersökning av 148 elit och 95 nära -elit danska idrottare (medelålder, 24,5 år; friidrott, tyngdlyftning, cykling, rodd, simning, skidåkning) fann att elitgruppen började intensiv träning i en senare ålder och ägnade färre timmar åt att utöva sin huvudsport fram till åldern av 15 år jämfört med gruppen nära elit. 38 Vid 18 års ålder hade de två grupperna samlat ett liknande antal övningstimmar, men med 21 år hade eliterna samlat fler övningstimmar.38 Deltagande i andra sporter var inte annorlunda mellan grupperna och förutsade inte framgång. Dessa sporter kräver en hög fysisk och aerob kapacitet och lägre tekniska eller taktiska krav i förhållande till boll- och prestationssporter (gymnastik11 och konståkning43). Medan vissa fysiologiska anpassningar till aerob träning sker i barndomen, är de mycket mindre uttalade än anpassningar under tonåren.
Tidig vs sen specialisering
För de flesta sporter är det mer troligt att tidig diversifiering leder till framgång (tabell 1) .5,6,13,21,22,24,31,38,42,45 En undersökning bland 376 kvinnliga division 1 -interkollegiala idrottare fann att majoriteten hade sina första organiserade sportupplevelser inom andra sporter.35 Endast 17% hade tidigare uteslutande deltagit i sin nuvarande sport; majoriteten deltog samtidigt i individuella sporter (simning, friidrott, dykning, tennis och golf) .35
Tidig diversifiering ger den unga idrottaren värdefulla fysiska, kognitiva och psykosociala miljöer och främjar motivation.1,2,36,38,46
Bland idrottare på hög nivå i basket, netboll och fälthockey, ju större antal aktiviteter idrottarna upplevde och utövade under sina utvecklingsår (åldrar 0-12 år), desto mindre idrottsspecifik träning var nödvändig för att skaffa sig expertis inom deras sport.4,5 Detta är överföring av mönsteråterkallande färdigheter från en sport till en annan, mest uttalad under de tidiga stadierna av engagemang.1 Tidig diversifiering följt av specialisering kan leda till mer njutning, färre skador och längre deltagande, vilket bidrar till chanser att lyckas. 6,20,45
Andra faktorer som främjar framgång inom sport
Skillnader i tidigt deltagande mellan elitfotbollsspelare för ungdomar som utvecklats till yrkesstatus vid 16 års ålder och de som inte avslöjade att de som utvecklats hade samlat fler timmar per år i ostrukturerade fotbollsaktiviteter mellan 6 och 12 år. Det var ingen skillnad i fotbollsträning, fotbollstävling eller andra sporter under den tidsramen.19 Detta tyder på att eliter sökte mer ostrukturerad fotboll under fritiden. Detta stöds av data som visar att njutning av sporten och inneboende motivation förutsäger uppnåendet. 20,25,31 Framgångsrika elittennisspelare har ofta goda långsiktiga relationer med samma tränare, tillgång till tennisbanor och mindre övergripande krav på framgång jämfört med åldersmatchade kontroller.13
Risker med intensiv träning med enkel sport
Riskerna med intensiv träning i en sport inkluderar negativ psykologisk stress och för tidigt tillbakadragande från tävlingsidrott. Nuvarande data tyder på att intensiv utbildning och specialisering kan vara oberoende riskfaktorer. 28,29
Skada
Riskerna med intensiv träning hos unga elitidrottare i Storbritannien var relativt låga (skador <1/1000 timmars träning) med få allvarliga konsekvenser. 7,34 Träningsvolymer var ofta <16 timmar per vecka; lägre än för andra intensivt tränade idrottare.29,41 En tioårig uppföljning tyder på att förekomsten av skador är betydligt högre för idrottare som tävlar på internationell nivå (87,5%) och en regional/landsnivå (64,0%) jämfört med dem som tävlar på nationell nivå (16,7%) eller fritidsnivå (47,1%)
